inbyggd radar?
gräsgrön jacka plockar ut dig från trängselns svartklädda massa. ärtgrön, gräsgrön räddare från ingenstans. från mitt huvud? hittade jag på? finns ni?
blodet utspätt med vin. synfältet förminskat, luften klibbig. sött, salt, surt. sött, salt, surt. sötaste saltaste uppenbarelsen. från ingenstans. från svunnen tid. som har varit oändlig, oöverstiglig. fast tiden hann ikapp en gång. jag hann ikapp tiden.
syrener i fullaste blom. sommarhändelser. ögon som lever sitt eget liv. kan man få dem att sluta? hur får man dem att sluta? för vi kommer alltid komma tillbaka. alltid återvända. så måste det vara, men det måste inte innebära förflyttning av tiden. väl? tidsmaskinsstaden. en plats där allt står still. eller still står det inte, bara det att allt som nånsin hänt bara fortsätter från där, oavsett antal år som hinner gå. som om det skulle vara ett ödets nyck. som om livet vill testa. det finns ögon som har ett himmelskt ljus.
det är lyckan och olyckan i ett.
tisdag 4 september 2007
måndag 27 augusti 2007
nio
1. nio, ett tal som låter stort och orimligt när det gäller människor. nio individer. så ojämnt det kan bli. eller? talet är ju faktiskt mytomspunnet. som 3. 3X3 är vi. eller snarare 1X9. men vi är uppdelbara. fungerar en och en. och en för alla, alla för en. likaväl som 1, 2, 3 och 3. eller 4 och 5. vi har kommit till varandra i omgångar. skapat ett lag som inte borde kunna fungera. men som fungerar likafullt. inte alls är vi alltid nöjda med varandra. långt ifrån. men olikheterna skapar en enhet, som andra kanske inte kan förstå. kanske är det det som är förutsättningen.
vilka är vi då? människor utan masker. vi som kan - och vågar (vill vi gärna tro) - säga att 'du har fel'. eller 'jag förstår varför det där hände, jag tycker inte att det är rätt, men inte heller konstigt'. enade, präglade olika.
alla kommer vi från den där lilla staden vid havet. den lilla staden som närapå blev världsberömd tack vare pojkar som funnits i vår värld sen vi var mycket unga. i filmen säger de att det inte fanns några tjejer när de växte upp. kanske var det så, i deras del av stan. i andra delar fanns vi. i allra högsta grad. inte tillsammans då, kanske i mindre grupper, i andra konstellationer. tillsammans med andra flickor som också sa farväl, försvann, för att åratal senare så sakteliga börja återvända.
2. det var en som föll. föll och föll och föll. vid tillbakakomsten till den lilla staden vid havet. för första gången. fritt fall. en matta som rycktes undan. och golvet var trasigt. ett stort svart hål. bara tomma intet.
spelar ingen roll. om man får sitt hjärta krossat för första gången när man är 16 eller 21 eller 35. eller 62. när första sanna kärleken sviker dör man. kanske inte helt och hållet. men lite grann. då gråter man tills tårarna sinar. och sen hittar man en ny källa. man gråter och våndas. tappar andan och tror att man dör. att man faktiskt kan dö i hjärtesorg. vilket man ju också kan. men förhoppningsvis har man någon som kan ge en livsuppehållande vård tills blodet långsamt börjar rinna igen. det där fallet ruckade min värld. trots att jag är smart nog att förstå att alla kan falla.
3. och så det här med att tvivla på sig själv. att vara rädd för arvet, för rastlösheten. hon är inte du, men har likafullt ärvt arvsmassa. gener och anlag. till vilken grad kan man rå över det? det finns en som vet hur det är. som säger att det är likadant. som säger samma sak. pratar om gener och anlag.
kan det påverka? eller är det helt enkelt något att skylla på?
allt är bra. tvivlar inte ett dugg. kan bara inte låta bli att fundera. meningen med allt. det kan inte finnas bara en rätt person för varje människa. man gör val. är det vad allt handlar om? och hur ska det då gå för en generation som vår? eller, ännu hellre, för de som kommer sen. för alla i the valley of twenty-something.
när det finns flera, hur förhåller man sig då? det finns inget svar vad jag vet. inget rätt sätt att bete sig på. vi vet vad man gör när man redan har dömt ut någon. då är det enkelt. man kan vända på klacken, vara artig och tydlig. man kan hålla koderna, göra rätt. men alla andra! de som inte kan hanteras så, de som får glittrande ögon, en nästan omärkbar ryckning i ögonvrån ett skratt som kittlar. hon är inte du. vill inte vara som du. men är rädd för att vara så.
4. drömmar då. vem förstår dem, kan man förstå dem? vem planterar drömmarna, vad gör vissa drömmar obehagliga när man har vaknat upp från dem fast de var underbara när man drömde dem?
kanske var det någon slags sorg. att se något som hade behövts långt tidigare. att se något som inte längre behövs. det är något med ögon som inte går ihop. de som har ögon som är änglalika och ätande på samma gång. fåfänga kanske. för blickar kan äckla eller smickra. och hur det blir åt ena eller andra hållet, hur avgörs det?
5. snart julrush igen. tiden tickar. biljettpriset tickar. håller du dörren öppen igen? vad är vi för vänner egentligen? eller vad är du för en vän egentligen, vi finns ju också alltid. som din enda dörr till det som var förr. ibland tycker jag att det är sorgligt. det hade inte behövt vara så. hade du utstrålat lycka och glädje då hade jag bara tyckt att det var roligt att du håller dörren öppen. fast som det är nu. blir den där dörren en symbol för hur tillstängt du lever, ni lever, alltid annars. det behöver inte alls vara ett så stort glapp. vi är bara vi. inte att vara rädd för. varför är hon rädd? vad är hon rädd för? vad är det som gör dig åtsnärjd, borthållen fårn dina vänner. på ett sätt som får dina vänner att tappa orken. som får vännerna att bli främlingar för dig. för vännerna att dyka upp, dyka in, en enda gång om året - en självklar mötesplats. hos en som inte längre är självklar i gänget.
vilka är vi då? människor utan masker. vi som kan - och vågar (vill vi gärna tro) - säga att 'du har fel'. eller 'jag förstår varför det där hände, jag tycker inte att det är rätt, men inte heller konstigt'. enade, präglade olika.
alla kommer vi från den där lilla staden vid havet. den lilla staden som närapå blev världsberömd tack vare pojkar som funnits i vår värld sen vi var mycket unga. i filmen säger de att det inte fanns några tjejer när de växte upp. kanske var det så, i deras del av stan. i andra delar fanns vi. i allra högsta grad. inte tillsammans då, kanske i mindre grupper, i andra konstellationer. tillsammans med andra flickor som också sa farväl, försvann, för att åratal senare så sakteliga börja återvända.
2. det var en som föll. föll och föll och föll. vid tillbakakomsten till den lilla staden vid havet. för första gången. fritt fall. en matta som rycktes undan. och golvet var trasigt. ett stort svart hål. bara tomma intet.
spelar ingen roll. om man får sitt hjärta krossat för första gången när man är 16 eller 21 eller 35. eller 62. när första sanna kärleken sviker dör man. kanske inte helt och hållet. men lite grann. då gråter man tills tårarna sinar. och sen hittar man en ny källa. man gråter och våndas. tappar andan och tror att man dör. att man faktiskt kan dö i hjärtesorg. vilket man ju också kan. men förhoppningsvis har man någon som kan ge en livsuppehållande vård tills blodet långsamt börjar rinna igen. det där fallet ruckade min värld. trots att jag är smart nog att förstå att alla kan falla.
3. och så det här med att tvivla på sig själv. att vara rädd för arvet, för rastlösheten. hon är inte du, men har likafullt ärvt arvsmassa. gener och anlag. till vilken grad kan man rå över det? det finns en som vet hur det är. som säger att det är likadant. som säger samma sak. pratar om gener och anlag.
kan det påverka? eller är det helt enkelt något att skylla på?
allt är bra. tvivlar inte ett dugg. kan bara inte låta bli att fundera. meningen med allt. det kan inte finnas bara en rätt person för varje människa. man gör val. är det vad allt handlar om? och hur ska det då gå för en generation som vår? eller, ännu hellre, för de som kommer sen. för alla i the valley of twenty-something.
när det finns flera, hur förhåller man sig då? det finns inget svar vad jag vet. inget rätt sätt att bete sig på. vi vet vad man gör när man redan har dömt ut någon. då är det enkelt. man kan vända på klacken, vara artig och tydlig. man kan hålla koderna, göra rätt. men alla andra! de som inte kan hanteras så, de som får glittrande ögon, en nästan omärkbar ryckning i ögonvrån ett skratt som kittlar. hon är inte du. vill inte vara som du. men är rädd för att vara så.
4. drömmar då. vem förstår dem, kan man förstå dem? vem planterar drömmarna, vad gör vissa drömmar obehagliga när man har vaknat upp från dem fast de var underbara när man drömde dem?
kanske var det någon slags sorg. att se något som hade behövts långt tidigare. att se något som inte längre behövs. det är något med ögon som inte går ihop. de som har ögon som är änglalika och ätande på samma gång. fåfänga kanske. för blickar kan äckla eller smickra. och hur det blir åt ena eller andra hållet, hur avgörs det?
5. snart julrush igen. tiden tickar. biljettpriset tickar. håller du dörren öppen igen? vad är vi för vänner egentligen? eller vad är du för en vän egentligen, vi finns ju också alltid. som din enda dörr till det som var förr. ibland tycker jag att det är sorgligt. det hade inte behövt vara så. hade du utstrålat lycka och glädje då hade jag bara tyckt att det var roligt att du håller dörren öppen. fast som det är nu. blir den där dörren en symbol för hur tillstängt du lever, ni lever, alltid annars. det behöver inte alls vara ett så stort glapp. vi är bara vi. inte att vara rädd för. varför är hon rädd? vad är hon rädd för? vad är det som gör dig åtsnärjd, borthållen fårn dina vänner. på ett sätt som får dina vänner att tappa orken. som får vännerna att bli främlingar för dig. för vännerna att dyka upp, dyka in, en enda gång om året - en självklar mötesplats. hos en som inte längre är självklar i gänget.
mormor
jag försökte lova mig själv, i januari, att samla mina tankar. sen gick det som det gick. nu sitter jag, sista veckan i november, och försöker komma ihåg allt. att det kan hända så mycket! jag förstår det knappt. och jag vet inte hur jag ska få ner det. du har namnsdag idag, såg jag, mitt under mötet. fick mina tankar att fladdra. vad hände den dagen, då du släppte taget? när du släppte taget om livet, när livet släppte taget om dig. ibland vill jag fråga hur du mår. för jag har ju frågat varenda gång i så många år. och jag vill fråga om det var hos dig hon var när hon inte svarade i telefon. och jag biter mig alltid i tungan. kommer alltid på, just innan jag frågar. för du finns ju inte. fast finns, i allra högsta grad. ser du oss på något sätt? vad ser du? hur ser du? jag önskar att det är precis så där som i boken som berättar om himlen som en plats uppbyggd av allt man känner till. fylld med alla människor man känner till. att du kan hålla koll på alla som har funnits omkring dig, oavsett om de lever eller inte. jag vill att du ska kunna se vad vi gör. och vad vi inte gör.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)